En resa genom 2014 Medarbetare i fält Årsredovisning

Det var ett dramatiskt år. För Läkare Utan Gränser blev det ett av de mest intensiva någonsin. Krig i Syrien, Sydsudan, Ukraina och många andra ställen. Försummade sjukdomar som hiv och tuberkulos. Och så ebola, det största utbrottet i historien.
En patient har anlänt till ebolacentret i Guéckédou, Guinea. Medan hon tas om hand av personalen får familjen vänta utanför staketet. Smittorisken leder till rigorösa säkerhetsåtgärder. Skyddsutrustning bränns och kroppskontakt är inte tillåtet.
Det finns inga mediciner mot ebola. Men personalen på kliniken i Monrovia, Liberia, försöker ta hand om patienterna så gott det går. Med mycket vätska och behandling mot andra sjukdomar blir det lättare för kroppen att besegra ebola.
Läkare Utan Gränser inledde insatsen mot ebola i Västafrika i mars 2014. Sedan dess har vi skrivit in fler än 6 400 patienter på våra sex ebolacenter varav 4 000 bekräftade fall. Runt 1 700 personer har tillfrisknat. I slutet av året hade vi cirka 300 internationella och 3 100 lokalt anställda medarbetare på plats i ebolainsatsen. Totalt har 27 medarbetare smittats av ebola. Av dessa har 13 personer avlidit. Enstaka fall har även identifierats i Senegal, Nigeria och Mali. I Kongo-Kinshasa inträffade ett annat och separat ebolautbrott under året.
" Nu har vi varit här i tio dagar så nu börjar vi tack och lov se fler patienter som blir friska. Men det är ju fortfarande fåtalet. De flesta här inne i tälten mår fruktansvärt dåligt. Ebola drabbar alla. Folk är unga, starka, friska och så på några dagar är de borta. Det är svårt att greppa, det är verkligen en för jävlig sjukdom. "
31 augusti 2014
Anneli Eriksson, sjuksköterska
Monrovia, Liberia
(Intervju SVT)
Ebola / en epidemi utan motstycke
I början av året drabbades Västafrika av blödarfebern ebola. Det skulle visa sig bli historiens värsta dokumenterade ebolaepidemi. Ett år senare hade fler än 8 000 människor dött, och i de värst drabbade länderna hade hela sjukvårdsapparaten slutat att fungera.

T

idigare utbrott av ebola har varit relativt små och begränsade till isolerade områden. Den här gången fick sjukdomen fäste i både mindre samhällen och stora städer. Flest antal smittade och döda rapporteras från Liberia, Sierra Leone och Guinea, länder som aldrig tidigare haft kända utbrott av ebola. Den första officiella rapporten om utbrottet kom i mars, från Guinea. Under våren noterade Läkare Utan Gränsers personal på plats att ebolafallen i landet var geografiskt spridda enligt ett helt nytt och oroande mönster. Organisationen varnade offentligt för det avvikande och farliga i situationen.

Smittan spreds snart till grannländerna Liberia och Sierra Leone. Mot mitten av sommaren stod det klart att ebolautbrottet i västra Afrika var det största dokumenterade dittills – och att det var helt utom kontroll. Vi uppmanade internationella aktörer att bidra med pengar, personal och utrustning till de drabbade områdena. Men mycket lite hände, och Läkare Utan Gränser fortsatte att vara en av få organisationer som vårdade de sjuka. Mot slutet av sommaren var läget desperat i Liberia och huvudstaden Monrovia. Vår personal på plats tvingades stänga grindarna till det ebolacenter som vi hade byggt upp. Trots att Världshälsoorganisationen WHO i augusti klassade epidemin som en internationell hälsokris hade inte mycket hänt. Omvärlden var mer upptagen med den egna säkerheten än med att hjälpa de drabbade länderna.

– Folk är unga, starka och friska och på några dagar så är de borta. Det är svårt att greppa, det är verkligen en för jävlig sjukdom, sade sjuksköterskan Anneli Eriksson som i september åkte till Liberia för att vårda ebolasjuka.

Stefan Liljegren var på plats samtidigt som Anneli. Som projektansvarig för kliniken ELWA3 i Monrovia tvingades han be många patienter att åka hem igen. Det fanns helt enkelt ingen plats för dem, hur sjuka de än var. Och att ta in för många patienter skulle innebära ett alldeles för stort hot mot personalens säkerhet.

– Vi klarar inte av det här, det är oss övermäktigt som organisation. Vi räcker inte till. Andra måste gå in, stater måste gå in med massiva åtgärder, sätta igång hela maskineriet och komma på plats och hjälpa till.

I dagsläget finns varken mediciner eller vaccin mot ebola. Men chansen att överleva ökar betydligt om patienten får bra vård, behandling mot andra infektioner och inte blir uttorkad.

"Vi har flera patienter som sitter ute vid stora entrén och väntar. Det är egentligen fullt här inne men beroende på om några kan skrivas ut så kan vi ta in några till. Men troligtvis inte. Då måste vi be dem gå hem. Sjuka patienter, som måste ta sig hem på något sätt."
"Hem till sina familjer, med all risk för smitta som det innebär. Nej, det är vidrigt."
"Trycker vi bara in fler och fler innebär det i slutändan att vi inte ens hinner flytta på dem som dött. Vi hinner bara inte.""
31 augusti 2014
Stefan Liljegren, projektansvarig
Anneli Eriksson, sjuksköterska
Monrovia, Liberia
(Intervju SVT)
För våra medarbetare innebar ebolainsatsen en enorm påfrestning. Att inte kunna rädda livet på svårt sjuka människor. Att tvingas lämna döende ensamma. Men när fler aktörer anlände under hösten blev det gradvis lättare.

– Våra behandlingsprotokoll för ebola är anpassade till en situation med högst 20 patienter i taget. När det var som värst i Västafrika hade vi över 100 inneliggande patienter och ännu många fler som hade behövt läggas in. Men vi var tvungna att tänka på säkerheten. Vi stängde också tillfälligt centret i Bo i Sierra Leone eftersom den höga arbetsbelastningen gjorde att vi inte kunde garantera säkerheten för personalen, berättar Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare och med egen erfarenhet av att vårda ebolasjuka i Guinea.

Efter ett tag blev ljusglimtarna allt fler. I takt med att länder och organisationer engagerade sig på plats under hösten blev det möjligt att trappa upp insatsen och allt fler kunde skrivas in. Samtidigt hade kurvan över antalet nysmittade vänt nedåt. Bland dem som har fått vård på våra behandlingscenter har cirka 40 procent kunnat friskförklaras och återvända hem. En del av dessa överlevare har stannat kvar på ebolacentren för att hjälpa till att ta hand om de sjuka. De som tillfrisknat från ebola är immuna och har därför kunnat göra en ovärderlig insats i våra behandlingscenter. Andra har engagerats av Läkare Utan Gränser som lokala hälsoinformatörer. Dessa har fungerat som en länk mellan ebolaklinikerna och de lokala samhällena, där de har utbildat sina grannar och släktingar i hur ebola sprids och vad man ska göra när någon insjuknar.

Hälsoinformatörerna och våra andra lokalt anställda har jobbat oupphörligen och gjort en ovärderlig insats i arbetet med att hejda smittspridningen. Detsamma gäller våra internationella fältarbetare som betraktat det som en självklarhet att bistå i denna akuta situation, trots att en del av dem har bemötts med misstänksamhet på hemmaplan.

Men trots alla dessa ansträngningar är ebolaepidemin i slutet av 2014 ännu inte under kontroll. I epidemins kölvatten har den vanliga hälso- och sjukvården dessutom i det närmaste brakat samman och sjukdomar som malaria har ökat dramatiskt. Även inom förlossningsvården finns stora luckor som drabbar gravida kvinnor hårt.

– Att en enskild hjälporganisation förgäves försökt hantera en epidemi som saknar historiskt motstycke är ett bevis på världssamfundets misslyckande, konstaterar Läkare Utan Gränsers ordförande Monika Oswaldsson.

I takt med att fler organisationer anlände till Västafrika blev det möjligt att trappa upp insatsen. Fler patienter kunde skrivas in på klinikerna, antalet nysmittade sjönk och fler överlevde.
Mamadee, 11 år, är en av dem som överlevde. Efter drygt två veckors behandling på centret i Foya, Liberia, kunde han skrivas ut. Att han hade ebola märktes knappt, under tiden på centret dansade han och roade sin omgivning.
HIV / VÅRDEN HAR KOMMIT
NÄRMARE PATIENTERNA